Dagen ur två olika perspektiv

Tjatja alla glada mammor, pappor, mor- och farföräldrar, lärare, pojk- och flickvänner, skolelever och alla övriga fans, Ellen och Korpela här! Vi hade tänkt att uppdatera er om två av dagens spännande upplevelser. Till och börja med så hade våran grupp hand om frukosten. Det flöt på lika bra som Lasse i en offpistbacke. Det vill säga väldigt bra. Efter det började en grupp om 15 pers en resa upp mot Borkatoppen med stighudar. För er som inte vet vad det är kan vi upplysa er om att det är som en päls man fäster på undersidan av skidorna för att få fäste att vandra upp för tex ett berg.


Vår utflykt började dock lite sådär. När vi hade kämpat oss över den drygt 700 meter breda sjön upptäcker vi att jag (Ellen) och Danne hade glömt våra stighudar i bilen på andra sidan sjön. Så det var bara för Danne att bege sig tillbaka. Det tog 15 minuter tur och retur för er som är sugna på att slå det. På trötta ben kom han sedan flåsandes tillbaka. Snäll som jag är erbjöd jag honom en sötbjörn (godis) som han glupskt tryckte i sig som tack för att han hämtade mina stighudar. SuperLasse hjälpte Wilmer som hade med sig egna skidor. Stighudarna passade inte på dem. Det blev en uppfinning som en dag kanske belönas. Sedan begav vi oss pigga uppåt. Vi mötte genast en långt spår av fyra väldigt hotfulla tassavtryck. Experterna chansar stensäkert på att ett lodjur är den skyldiga.


Efter ett tag gick stackars Lasses skidbindning sönder. Inte ens den uppfinningsrika Lars lyckades denna gång lösa problemet. Bara en kort stund senare spricker det även för Wilmer. Han blir tvungen att tillsammans med Lasse ge sig tillbaka pga skidproblem. Vi andra kämpade strongt vidare. Medans Sandra J och Elin hade en Justin Bieber koncert så uppstod ett ytterligare problem. Även Kians ena bindning slutade fungera utan någon förvarning. Efter en knapp halvtimme var problemet fortfarande olöst och han var tvungen att vända hemmåt. Fina vännen Philip D erbjöd sig att följa sin besvikna kompis ner till den redan utgångna killen och herrn.


Vi andra fortsatte själva trippen med ungefär halva vägen kvar. Taggade kunde vi se vårat mål uppe bland de delvis täta molnen. Vi knatade vidare ända tills stighudarna inte längre fäste så bra i den branta lutningen. Vi tog av oss skidorna och bar dem upp ända till toppen. Stolta stod vi där om spejade ut över landet och den fantastiska utsikten. Landskapet försvann tyvärr snabbt och vi fick istället se de vita vackra molnen. Vi hade egentligen velat vara utan dem. Vi 11 personer begav oss förväntansfulla neråt mot dalen igen. Vi hade 730 falhöjdsmeter vid vår trötta sida. Terrängen var tyvärr inte så bra som vi hoppats men ändå en riktig upplevelse. Moa satsade på en ordentlig faceplant som hon lyckade utföra mycket väl godkänt. Andreas tog täten när de flesta i gruppen testade sig på att droppa 1,5 meter. Detta klarade vi galant utan ett enda brutet ben.


Vi tog den sista ruschen över sjön där farbror Lars väntade och bjöd oss på Marabous underbara mjölkchoklad. Alla hade en väldigt bra attityd och vi peppade varandra. Detta är verkligen en dag som vi kommer minnas!


Efter en väl detaljerad story berättad av Ellen, fick jag (Sandra) äntligen ta över tangentbordet. Istället för att bestiga toppen så besegrade vi (jag, Natalie, Louise och Michelle) Elinas rädsla för hästar, och tog en 2 timmar lång ridtur. Förväntansfulla tog vi oss ner till hagen där nio hästar väntade och därpå kom även de två som hjälpte oss och som skulle med på turen. Vi blev tilldelade en varsin häst, själv fick jag en stor häst vid namn Valle. Vi tog oss vidare med varsin häst för att borsta och även sätta på den en sadel. Med darrande ben tog vi oss upp på hästryggarna och red in mot skogen. Det gick utmärkt för alla, även för Elina som inte trodde hon skulle klara det. Den sista biten som var kvar fick vi chans till att trava, och det var ganska så läskigt men vi klarade oss helskinnade. Sen var det bara att lämna hästarna tillbaka till hagen och tacka för oss! Ps.

Marie, vi ursäktar om det förekommer stavfel i texten, vi skyller detta på Dannes rättstavningsprogram.Ds.

Tack och hej! // Ellen Söderlund & Sandra Korpela